Rekordmarschen i Stockholm: 50 000 för klimatet veckor före valet, och vad som verkligen står på spel

Jag skriver om miljö och natur med en nyfiken och hoppfull blick, och ibland händer det något som påminner mig om att engagemanget för vår planet är större och starkare än vi ofta tror. Den gångna helgen var ett sådant tillfälle, för mitt i den svenska sensommaren fylldes Stockholms gator av människor som ville sätta klimatet högst upp på dagordningen, bara veckor innan vi går till val.

Det som gör den här händelsen så speciell är inte bara känslan, utan också den rena omfattningen, som verkligen sticker ut i vår historia. Omkring 50 000 människor och hela 280 olika organisationer samlades i en enda gemensam klimatdemonstration, och det gör detta till ett rekord för antalet deltagande organisationer i en och samma svenska klimatmanifestation någonsin.

För mig säger just det sistnämnda något mycket viktigt om var vi befinner oss som samhälle just nu. När så många vitt skilda organisationer, från stora miljöförbund till mindre lokala föreningar, väljer att gå samman under samma paroll, då handlar det inte längre om en smal fråga för ett fåtal, utan om en bred folkrörelse som spänner över hela samhället.

En rekordstor manifestation

En av dem som kommenterade dagen var Hedvig Schylander, klimatpolitisk expert på Naturskyddsföreningen, som underströk just det historiska i uppslutningen. Hennes ord fångar en känsla som många av oss delar, nämligen att klimatfrågan håller på att gå från att vara en oro i det tysta till att bli en högljudd och synlig kraft ute på gatorna och torgen.

Jag tror att styrkan i en sådan här marsch ligger i dess mångfald, för här samlas inte bara vana aktivister utan också vanliga familjer, äldre och unga sida vid sida. Det är denna blandning som ger rörelsen dess trovärdighet, eftersom den visar att omsorgen om naturen och framtiden inte tillhör en enda politisk sida, utan är något djupt mänskligt som förenar oss.

Varför protesten kommer just nu

Tidpunkten är förstås ingen slump, för marschen äger rum bara veckor innan svenskarna ska gå till val, och det ger den en särskild laddning. Klimatet har seglat upp som en av de allra viktigaste stridsfrågorna, och många av demonstranterna ville uppenbarligen skicka en tydlig signal till politikerna om vilken riktning de önskar att landet ska ta framåt.

Bakgrunden till oron är den kritik som riktats mot regeringens klimatpolitik under de senaste åren, en kritik jag tycker att vi ska ta på allvar. Sedan makten skiftade 2022 har regeringen bland annat sänkt bensinskatten och minskat kraven på att blanda in förnybara alternativ i drivmedlen, åtgärder som experter varnar för kan äventyra våra uppsatta klimatmål.

Det handlar inte om små eller symboliska mål, utan om löften som Sverige gett både till sig självt och till omvärlden inför framtiden. Målsättningen är bland annat att minska utsläppen från transporterna med 70 procent jämfört med 2010 års nivåer till 2030, och att nå netto noll i utsläpp senast 2045, ambitioner som kräver att vi håller kursen stadigt.

Vad som står på spel

Att oron är befogad bekräftas tyvärr av hur Sverige numera bedöms i internationella jämförelser, något som gör mig bekymrad men också beslutsam. I det ansedda klimatindexet CCPI har Sverige halkat ner till en trettonde plats och tappat två placeringar, samtidigt som bedömare pekar på att flera styrmedel försvagats och att fossilanvändningen faktiskt ökat i stället för att minska.

Det är just den här utvecklingen, att kurvan pekar åt fel håll, som jag tror driver så många ut på gatorna för att göra sina röster hörda. När människor upplever att de framsteg vi mödosamt byggt upp riskerar att rullas tillbaka, då väcks ett engagemang som är svårt att stoppa, och den energin var påtaglig i Stockholm i helgen.

Samtidigt vill jag vara ärlig och nyanserad, för klimatpolitik handlar alltid om svåra avvägningar mellan ekonomi, vardag och miljö. Att sänka kostnader för hushåll som pressas ekonomiskt är en fullt begriplig ambition, men utmaningen ligger i att göra det utan att offra de långsiktiga målen, och det är den balansen som väljarna nu måste ta ställning till.

Min hoppfulla slutsats

Trots allvaret i siffrorna lämnade helgens marsch mig med en känsla av hopp snarare än uppgivenhet, och det är den känslan jag vill dela med er. För när 50 000 människor tar sig tid att gå ut och visa att de bryr sig, då är det ett kraftfullt bevis på att demokratin lever och att framtiden fortfarande är något vi tillsammans kan forma och påverka.

Jag kommer att fortsätta bevaka hur klimatfrågan formar valrörelsen och vad de olika alternativen faktiskt innebär för vår natur och vårt land. För i slutändan handlar allt detta om en enkel men viktig sanning, nämligen att besluten vi fattar nu avgör vilken planet vi lämnar över, och den frågan är alldeles för viktig för att någon av oss ska teckna sig som åskådare.