Ostersjons tysta kris: nar torsken och sillen tar slut och vad vi kan gora at det

Jag skriver om miljo och natur, fran de stora klimatfragorna till livet utomhus, och nagot som ligger mig extra varmt om hjartat ar havet strax utanfor var dorr, Ostersjon, ett innanhav som ser stilla och vackert ut men som just nu genomlever en av sina mest dramatiska och tysta kriser pa mycket lang tid.

Det tydligaste tecknet pa hur allvarligt laget ar handlar om torsken, for forsta gangen har det internationella havsforskningsradet ICES namligen ratt till noll fangst av vastlig torsk, ett besked som for bara nagra decennier sedan hade varit otankbart i ett hav dar torsken en gang var sjalva symbolen for ett rikt och levande fiske.

Nar fisken forsvinner

Bade den ostliga och den vastliga torsken befinner sig i mycket daligt skick, och darfor har radet beslutat att endast tillata sa kallade bifangster, alltsa fisk som fastnar av misstag nar man fiskar efter andra arter, just for att ge de hardt pressade bestanden en verklig chans att langsamt bygga upp sig igen.

Tyvarr ar torsken inte ensam om att kampa, for aven sillen mar allt samre, och trots att det riktade fisket efter vastlig sill har varit stangt sedan 2022 rekommenderar forskarna nu ett fullstandigt fiskestopp aven for 2026 och 2027, eftersom bestandet bara uppskattas till omkring 52 procent av den kritiska gransen.

Det handlar dessutom om ett aterkommande monster snarare an en engangsforeteelse, for ICES avrader nu fran allt fiske av vastlig sill for attonde aret i rad, och aven langre norrut kanns trycket, dar fangsten av sill i Bottniska viken har skurits ned med hela 40 procent for att skydda de sarbara bestanden.

Overgodningen kvaver havet

For att forsta varfor fisken minskar racker det inte att titta pa fiskebatarna, for en av de storsta bovarna i dramat ar overgodningen, som orsakas av stora utslapp av naringsamnen och som tillsammans med envist hoga halter av miljogifter langsamt bryter ner hela havets biologiska mangfald och balans.

Overgodningen satter igang en ond cirkel, eftersom overskottet av naring gynnar snabbvaxande arter som alger medan mer kansliga arter trangs undan, och nar algerna sedan bryts ner sjunker syrehalten sa mycket att stora bottnar blir till syrefria doda zoner dar nastan ingenting langre kan leva.

Detta drabbar i sin tur fisken direkt, for nar syret forsvinner och livsmiljoerna forstors sa forsvinner ocksa de viktiga lekomraden dar fiskarna forokar sig, vilket gor det annu svarare for redan svaga bestand som torsken att nagonsin komma tillbaka till sin forna styrka.

Finns det hopp

Trots den morka bilden vill jag inte sluta i uppgivenhet, for det finns faktiskt konkreta steg framat, och i oktober 2025 enades EU-radet om nya fangstgranser for 2026 for nyckelarter som sill, skarpsill, torsk, lax och rodspatta, i stora drag i linje med forskarnas radgivning.

Samtidigt driver flera miljoorganisationer pa EU for att ta fram en genuin aterhamtningsplan for hela Ostersjon, alltsa inte bara arliga kvoter utan en langsiktig strategi som tar itu med bade overfiske och overgodning samtidigt, eftersom havet bara kan lakas om vi angriper flera problem pa en gang.

Min egen slutsats, bade som naturskribent och som nyfiken varldsmedborgare, ar att Ostersjons kris ar allvarlig men inte hopplos, for hav har en formaga att aterhamta sig om vi bara ger dem andrum, och just darfor ar de beslut vi fattar de narmaste aren avgorande for om vara barn far uppleva ett levande innanhav.